Bägge böckerna har en mörk klangbotten. Sirpa Kähkönens roman Granitmannen skildrar unga finländare på den förlorande röda sidan som efter inbördeskriget 1918 väljer att fly till den nya Sovjetstaten. Deras utopia förvandlas snabbt till en mardröm men någon möjlig återvändo finns inte och under utrensningarna på 1930-talet råkar de mycket illa ut i Stalins rike. Johanna Holmström skriver om de kvinnor som förpassades till Själö i Nagu skärgård där de som ansågs obotligt mentalsjuka eller av släkten bedömdes som varande i behov av isolering placerades. Inte heller från Själö fanns det någon återvändo, för de allra flesta. Men samtidigt som vistelsen var påtvingad fanns det också de bland intagna - och personal- sådana som upplevde hospitalet som en trygg plats där de levde skyddade från en värld de inte mäktade med.