Dokumentären tar oss ännu närmare våra politiker – kanske för nära
Ålands Radios politiska reporter Felicia Bredenberg har sett Johan Karrentos dokumentär Världens minsta parlament. Kanske det det behövs mer stake i åländsk politik, skriver hon.
Johan Karrentos dokumentär Världens minsta parlament har – äntligen – premiär och tittarna tas med på en resa bakom självstyrelsens kulisser. Resultatet är inte alltid så smickrande.
Den nästan en och en halv timme långa dokumentären, som tar oss tillbaka till åren 2022–2023, följer landskapspolitiken i allmänhet och det dåvarande lantrådet i synnerhet. Om man, som jag, är onormalt intresserad av åländsk politik är filmen för det mesta en promenad genom minnenas allé. Jag och många med mig minns turerna kring elhybriden, den långa väntan på att statsminister Sanna Marin skulle behaga Åland med ett besök och valresultatet. Men för den oinvigde är innehållet förstås händelserikt – och säkerligen matnyttig information om självstyrelsens prövningar.
Blicken är Karrentos. Det är hans bild av verkligheten – och hans humor – som vi får ta del av. Vid några tillfällen känns det verkligen som om han lyckas få de intervjuade att släppa garden och säga saker som faktiskt förvånar.
När Rainer Juslin i lagtingets talarstol kritiserar Veronica Thörnroos för hennes förefallande likgiltighet i frågan om det ryska konsulatets fortsatta existens på fredens öar får han inget egentligt svar. Hon förklarar att frågan ligger utanför Ålands behörighet: vi ska inte tycka någonting, utåt. Inget lantråd kommer att tycka någonting utåt. Men till kameran bjuder hon ändå på mer. Hon frustreras över att han inte förstår hur mycket arbete frågan har orsakat i landskapsborgen. Om hon faktiskt kan säga det, att det är en fråga som sysselsätter självstyrelsen, så säg det också i lagtinget. Inte bara i en dokumentär. Det går att visa att frågan tas på allvar även utan att ta politisk ställning.
Det som förvånar mig ännu mer är att Veronica Thörnroos anklagar sin dåvarande ministerkollega och partikamrat, vicelantrådet Harry Jansson, för att sakna både stake och ryggrad när beslut väl ska fattas. Hon säger det inte till hans ansikte, utan till Karrentos kamera. Varför gjorde du honom då till din ställföreträdare, Veronica?
Något som inte fångas på film, men som Karrento berättar händer när kameran stängs av och Ålands riksdagsledamot Mats Löfström kommer på tal, är att folk säger att “han mest jobbar för sig själv – men officiellt gillar alla Mats”. Det är otroligt sällsynt att någon kritiserar Löfström öppet. Om det faktiskt är så många ser på hur han sköter sitt uppdrag behövs både mer stake och mer ryggrad i åländsk politik.
