En romans sommaren 1932 mellan den då ännu inte publicerade Olof Lagercrantz och en ung Karin Stolpe var det ultimata svek som Sven Stolpe ältade resten av sitt liv och återkom till i roman efter roman. Den svekfulla kvinnan, förkroppsligad av hans egen hustru är objektet för hans hat och förakt men Alex Schulman har hittat rötterna till Sven Stolpes besatthet i kvinnans renhet ännu längre tillbaka i tiden än 1932, till dennes barndom där fadern överger familjen för en annan kvinna. Det är inte fadern som blir skurken i Sven Stolpes föreställningsvärld, han som sviker sin hustru och sitt barn utan det är kvinnan som "tagit" fadern. För Alex Schulman har arbetet med boken inneburit en genomgripande revidering av hans bild av morfadern. Jag inser nu att han inte bara var elak mot mormor och höll hela familjen i skräck. Han var svårt psykiskt sjuk och det han utsatte mormor för kunde kan ha blivit dömd till fängelse för säger Schulman.