Varför göra en scenshow av sitt eget psykiska illamående är den första frågan som infinner sig och Zandra Lundberg blir inte svaret skyldig. Att skriva kan jag, och i många år har jag skrivit om psykisk ohälsa - det här var det mest utmanande och galna jag kunde göra och därför gör jag det. Av sin mamma, som också finns med i showen som förinspelade röstsekvenser, har Zandra lärt sig att man kan prata om allt och också skratta åt allt. Hennes framställning av den mörkaste tiden får ändå skrattet att fastna i halsen, det skildras naket och avskalat. För de som står bredvid och ser på finns inte mycket de kan göra - ingen kan göra något, säger Zandra. det var inte psykvården som hjälpte mig utan jag själv. Hennes budskap är att vi måste vara mindre rädda för att förlora ansiktet och våga tala om för människor att vi älskar dem, att de är viktiga för oss.