Bruun är en flyhänt skribent med gott öga för detaljer och dramatik och hans journalistmemoarer i bokens inledande del är som en fragmentarisk nutidshistoria där omvälvande händelser både utomlands och inom landet passerar revy: strejkerna i de polska Östersjöstäderna som var inledningen på kommunismens fall där, amerikanska presidentvalskampanjer, Kekkonens sista tid som president mm. Trots det är det bokens avslutande del, om den enligt Bruun systematiska nedmonteringen av hans älskade Husis, som fångar läsarens uppmärksamhet. Hans skildring av hur ägaren Konstsamfundet aktivt går in för att ta död på papperstidningen är skriven med återhållet raseri som ligger och dallrar under texten.  Under sina glansdagar hade HBL en upplaga om 70.000 ex och betraktades som en jämbördig konkurrent till de finska riksdragarna - idag är upplagan nere på 26.000 och få tar längre tidningen på allvar enligt Bruun. De främsta skurkarna i det här nedmonteringsarbetet är konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Berg och Barbro Teir som handplockades för att ta död på Husis som nyhetstidning med rikstäckande bevakning. Också lokaltidningarna inom KSF media slaktades. Fokus skulle ligga på webben dit varken läsarna eller betalningsvilliga annonsörer hittade.