Tiden är kanske det centrala i Johanna Boholms nya bok - tiden som både rusar och står still, korta ögonblick som får avgörande betydelse långt fram i tiden, tiden här och nu som ändå känns som hundra år. Fåglar, fjädrar, dun, vingar, ägg och ruvning är andra återkommande bilder Johanna Boholm skriver in i sin text om Ellen, som är gammal men också har varit ung, om Johanna som är tiden här och nu och om Boholmsmannen som rör sig i tidsspannet mellan dem. Trots namnlikheterna är berättelsen inte självbiografisk säger hon.