Det var på Ålands Radio jag blev journalist

Det kan ha handlat om Föglötunneln – redan då. Ålandsfärjan hade några levnadsår kvar och Roger Nordlund var ungefär i mitten av sin lantrådsbana i landskapsstyrelsen, som det hette då.

Den åländska journalisten besitter en alldeles särskild yrkesskicklighet. Den syns kanske inte alltid utåt, men den är på riktigt. Många åländska journalister är de facto av starkare virke och mer på tårna än journalister på riksredaktionerna.

Jag vet vad stora redaktioner kan åstadkomma och hur det är att jobba på en sådan. Just därför vet jag också hur mycket det krävs för att göra journalistik på en plats där varje människa, varje beslut och varje misstag finns nära.

Jag vet inte hur bra liveradio mitt nittonåriga jag gjorde med sändarbilen den där sommaren, men att nyhetschefen skickade iväg mig, det säger något om Åland. Kanske han inte ville skicka ut redaktionens yngsta medarbetare – men om hon inte protesterade så blev det så. När samhället är litet men uppdraget lika stort som i vilket lands som helst – då ställs höga krav på dem som verkar här. Att som ung och ny i yrkeslivet få känna de kraven på sig får en att växa, fick mig att växa.

Där riksjournalisten ofta har nyhetsbyråer, presstjänster och stora redaktionella maskiner omkring sig, behöver lokaljournalisten göra fotarbetet – på riktigt. Varje protokoll ska dammsugas, varje sten ska lyftas på, idégeneratorn ska vara igång, öronen ska vifta på såväl färjan som på bussen och telefonen ska gå het tills man hittat någon som vet.

Jag tycker mig också märka, när jag träffar ålänningar ute i världen att de ofta är högpresterande, superduktiga, framgångsrika – inte bara i sin åländska kontext utan också i jämförelse.

Ibland har jag fått frågan: Är det inte tråkigt att jobba som journalist på Åland? Men det är också en fullständig missuppfattning. Mikrokosmoset Åland med sin egen förvaltning och sina sexton kommuner, med sjukhus, skärgård, självstyrelse, och tre mediehus erbjuder mer än nog med stimulans för vilken journalist som helst.

Jag har Ålands Radio att tacka för stora delar av min personliga utveckling som journalist – och det är delvis därför jag ville komma tillbaka hit. Jag ville ge något tillbaka.

Sent i december 2022 flyttade jag och familjen hit. Efter tre år på Ålands Radio kan jag göra ett litet bokslut över vad som hänt och vart vi är på väg.

vi vässat nyhetsjounalistiken och jobbat hårt med vårt berättande på alandsradio.ax, där vi numera har en stor och växande del av vår publik. Vi har förnyat våra digitala verktyg och plattformar, vi har sett över precis alla utgifter och fått fason på ekonomin, vi har sänt mer ute på fältet och ordnat evenemang där publiken kunnat träffa inte bara oss utan också varandra. Vi har jobbat benhårt med beredskap. Vi har granskat mera och modigare.

Vi har byggt en liten solpark i Smedsböle och fått ner våra elkostnader.

Dessutom har vi skrattat tillsammans, vi har utbildat oss, vi har pratat om demokrati och vår egen roll för demokratin på Åland. Och vi har varje dag jobbat för att just du ska veta vad som händer.

Men public service handlar i grunden varken om teknik, budget, räckvidd eller nya arbetssätt. Ytterst handlar public service om förtroende.

Att vår publik har förtroende för oss märker vi bland annat på alla tips vi får in om både stort och smått. Det kan handla om vardagliga och roliga saker, men också om tunga och svåra missförhållanden som kräver att vi ställer ordentligt obekväma frågor. Men vi märker det också på alla hälsningar som kommer in till Firarmix och på alla glada tummar på sociala medier eller när nya åländska artister skickar sina färska låtar till oss och vill att vi ska spela dem. När kreativa personer i alla åldrar kontaktar oss med programidéer.

Ofta får man som journalist möta ett Åland som är varmt, trevligt och vänligt. Men Åland har också en hård sida. I anonyma forum, i små kretsar där alla vet vem som menas, och i politiska konflikter som ibland blir större än sakfrågan. Båda bilderna av Åland är sanna. Och den som ska verka här behöver förstå båda – och ändå vilja samhället väl.

Det sägs nämligen att man måste älska ett samhälle för att kunna verka i det. För mig har de här tre åren handlat om att lära mig älska Åland och då talar jag inte om det Sommaråland jag återvände till i många år under nollnolltalet efter den där första sommaren med sändarbilen.

Både stoltheten och misstänksamheten, närheten och konflikterna – ingenting kan vara främmande för oss som jobbar med public service om vi ska fortsatta förvalta och förtjäna vårt förtroende.

Och det är därifrån vi nu ska vidare.

Ålands Radio ska vara den plats dit du vänder dig när du behöver veta vad som händer. När det stormar och färjorna inte går, när makten fattar beslut som väcker frågor, när något skaver eller när något gläder. Vi ska finnas i etern, därför att radion fortfarande är snabb och robust. Men vi ska också finnas där publiken i allt högre grad finns: på nätet och i mobilen.

Vi ska fortsätta granska den åländska makten – det är vårt sätt att värna om självstyrelsen. Och vi ska bli ännu bättre på att förklara Åland. Vi ska göra det med en ton som är vår egen, men också med den ödmjukhet som uppdraget kräver. För förtroende är inget man äger. Det är något man får låna, så länge man förtjänar det. Därför behöver vi fortsätta lyssna, röra oss i hela landskapet och möta dig som lyssnar också utanför studion och redaktionen.

Ålands Radio fyller trettio i år. När man är trettio är man “on top of the world”. Tillräckligt gammal för att ha fattat galoppen, men fortfarande med ganska mycket fan anamma i kroppen. Själv är jag över fyrtio – men innerst inne är jag nitton – jag står någonstans i skärgården och vävar en antenn mot Smedsbölemasten, hoppas på bra kontakt och en konstruktiv debatt om vad helst Åland har att erbjuda.