Lennart Nord förlorade sin mamma på Estonia
Jag har blivit mer sårbar som människa, mer rädd om livet. Det säger Lennart Nord som förlorade sin mamma i Estoniakatastrofen. Hör honom berätta om livet efter pensionen som chef för landskapets vägnätsbyrå och om sitt engagemang i Estoniastiftelsen.
Onsdagen den 28 september 1994 vakande Lennart Nord som vanligt vid sextiden, duschade, gjorde frukost och slog på Nyhetsmorgpn.
– Jag hörde en massa dov musik och det rullade en text om att det hänt en katastrof på Östersjön. Det var fruktansvärt. Man tänkte på alla som fanns ombord, och jag väckte min fru och våra två döttrar.
I det här skedet visste Lennart Nord ännu inte att hans mamma varit med ombord. Precis då han skulle åka till jobbet, ringde hans syster och berättade. Mamman hade nyss gått i pension, men följt med några arbetskompisar på en Tallinnresa.
– Vad jag minns ropade jag bara till min fru och barnen “farmor var på Estonia”. Jag gick in i en bubbla, bara stängde dörren och åkte, tankarna snurrade i huvudet.
Så småningom kom chocken i kapp. Tiden efteråt präglades av dålig information och obefintligt krisstöd, berättar Lennart. Med tiden kom han att engagera i Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga. Och han är fortfarande kritisk mot svenska myndigheter, som enligt honom inte varit transparanta om katastrofen.
– Man är mer sårbar som människa, mer rädd om livet.
