Translate this page

This is a service provided by Google Translate. Please note that by using it, Ålands Radio och TV cannot guarantee the accuracy of the translation.

Publicerad: söndag, 10 februari, 2019 - 16:00Uppdaterad: måndag, 11 februari, 2019 - 11:34
  • Joud Azar tävlingssimmade när hon bodde i Syrien. På Åland besöker hon ofta badhuset. Foto: Nina Eriksén
  • Bo Söderlund är uppväxt i Strandnäs och brukade ofta hänga på grillkiosken Tombos. Foto: Nina Eriksén
  • Janne Kutimaa har ofta stått på klipporna vid St. Anna kyrka på Kökar och funderat på framtiden. Foto: Nina Eriksén

Dokumentär: Jag sträcker ut handen så är jag nästan där

Dokumentären Jag sträcker ut handen så är jag nästan där handlar om hemlängtan och tillhörighet. Vad är ett hem och vad är det man längtar efter? Tre personer, tre liv.
Följ med journalisten Nina Eriksén och möt Joud Azar, Bo Söderlund och Janne Kütimaa.

Det var den 18 november 2015 som Joud Azar klev av färjan och började sitt nya liv. Tillsammans med sin familj hade hon flera år tidigare lämnat hemstaden Aleppo i Syrien, bott fyra år i Libanon och så slutligen landat på Åland.

- Det var nytt språk, nya människor, nytt väder. Allt var nytt. Jag kände mig som en nyfödd bäbis. Idag känner jag mig som en annan människa faktiskt.

Egentligen fanns det inga planer på att flytta från Syrien. Joud var åtta år när familjen for på ett bröllop i Libanon. De packade sommarkläder för några dagar och gav sig iväg. När bröllopet var över hade flygplatserna stängts och det var inte längre säkert att återvända. Nu är hon 16 år och har inte varit i sin hemstad sedan dess. Åland blev så småningom ett nytt hem. Men att flytta mellan flera olika länder, byta sammanhang och språk under tonårstiden, har satt sina spår.

- Jag kommer alltid att känna mig utländsk. Jag är inte finsk, jag är inte åländsk, jag är inte svensk. Jag är inte syrisk heller. Förstår du?

 

Livet förändras

Alla har känt det och ändå är det så olika från person till person. Att ha hemlängtan kan betyda att man längtar tillbaka eller att man längtar till en plats i framtiden.

På de röda klipporna vid St:a Anna kyrka på Kökar står Janne Kütimaa. Vinden friskar i och hon ler stort.

- Mitt liv har förändrats här. När jag kom hit 1998 så var jag ju en storstadsflicka från Tallin, Estland. Jag tålde inte tystnad. Det gav mig ångest.

Men så en av kvällarna vid havet kände Janne plötsligt att hon kunde njuta av tystnaden. Sedan dess har hon återvänt till Kökar gång på gång. Otaliga gånger har hon funderat över om hon ska ta steget och flytta dit.

Under besöket på Kökar fyller hon 42 år och hon säger att hon längtar efter en familj.

- Jag skulle vilja ha en man att dela livet med. Kanske ett eller två barn. Men det är inte ett vilkor för att vara lycklig eller förnöjd, det är jag redan idag.

De senaste åren har Janne levt sitt liv på fyra olika platser. Arbetat på Åland och i Helsingfors, studerat i Tartu och haft sin lägenhet i Tallinn. Det har blivit mycket pendlande med färjor och bil.

- Jag vet inte hur jag har orkat. Jag måste minska och samla ihop de här delarna på något vis. Jag har inte kommit fram till hur jag ska göra det.

Trots sina tvivel har hon börjat rensa ut och ge bort saker från sin lägenhet, varit i kontakt med mäklare och kollat upp regeler för att flytta till Åland. Ännu har hon inte bestämt sig för att verkligen göra det men säger också att hon inte vill bo i Blombacka resten av sitt liv.

Hemtam i Mariehamn

En blåsig höstdag visar Bo Söderlund upp området i Mariehamn där han växt upp.

- Det är ju väldigt småstadsaktigt. Hela min livsvandring genom Strandnäs. Först började jag på dagis här tvärsöver backen, sen blev det lekis och förskola här uppe på backen, sen lågstadiet på andra sidan backen och högstadiet brevid.

Efter gymnasiet ville Bo flytta till en storstad. Han sökte en konstskola i Stockholm men kom inte in. Istället hamnade han långt söderut i Sverige, i Bohuslän. Under åren i Sverige mådde han dåligt och hade problem med panikångest. Samtidigt förändrades umgänget på Åland.

- Det var ganska strax efter att en kompis till mig blev överfallen med kniv på en efterfest. Han fick kinden uppskuren. Det var väldigt groteskt alltihop. Brutalt. Många av mina kompisar var ju kompisar med han som gjorde det och många var kompisar med han som blev utsatt. Så det uppstod en splittring där förstås, den skulle man anpassa sig till. Det var väldigt hemskt och man blev ju lite på spänn.

Efter studier i konst och professionellt skrivande flyttade han tillbaka till Åland och in i en lägenhet nära Algots varv i Mariehamn. Han säger att det är enkelt för honom att verka på Åland eftersom han förstår hur det samhället fungerar. Idag fokuserar han på att måla och skapa musik, ströjobbar för att få allt att gå ihop men har inga planer på att flytta vidare.

I samarbete med Svenska Yle.
Producent: Staffan von Martens Ljuddesigner: Jyrki Häyrinen Dramaturg: Are Nikkinen

Ålands Radios journalistik ska alltid vara trovärdig och opartisk. Vi är oberoende från politiska, religiösa, ekonomiska och kommersiella intressen.

Läs mer om bolaget och vårt arbete »