Jag är helt enig med ledarskribenterna i Nya Åland och Tidningen Åland 27.11: medial mångfald är något att värna om. Däremot vore det viktigt att erkänna att frågan om public service och text på webben är komplex och att de båda ytterlighetsståndpunkterna – helt fria tyglar eller totalförbud – är problematiska. 

Det måste finnas en medelväg som både uppfyller publikens legitima förväntningar på public service-journalistik anpassad för en digital samtid och visar en viss hänsyn mot privata medier. 

En sådan medelväg vandrar ÅRTV i dag.  

Ledarskribenterna hänvisar till en krönika jag skrev i HBL 2019, men den måste läsas i ljuset av det den polemiserade mot, det vill säga Svenska Yles extremt omfattande textjournalistik på 2010-talet med många långa nyhetsartiklar, personligt hålla kolumner och omfattande reportage. Alltså en publiceringsverksamhet som över huvud taget inte är jämförbar med ÅRTV 2023. (Finland stramade åt Yles textpublicering för ett par år sedan, men visade samtidigt förståelse för att Yle i någon mån också behöver publicera text). 

 
ÅRTV lägger fortfarande bara en bråkdel av resurserna på text, och så gott som allt vårt webbinnehåll har en direkt koppling till en oftast ambitiösare audio- eller videoprodukt. Fler poddsatsningar finns i planerna och vi har en intern policy om textlängder på max 1 500 tecken, vilket i tidningssammanhang motsvarar en lång notis. Den absoluta lejonparten av Nya Ålands och Tidningen Ålands kvalitetsjournalistik publiceras i betydligt längre format. 

För att ge allmänhet och beslutsfattare en lödigare bild, vill jag vidga den nordiska jämförelse som ledarskribenterna påbörjat. Följande observationer är gjorda på nordiska public service-bolags webblatser (ingångssidorna) måndag morgon 27.11. 

• Finska Yle toppar med en artikel om situationen vid östgränsen på drygt 5 000 tecken.  
• SVT toppar med en intervju med en jihadistforskare på drygt 1 700 tecken, i par med en artikel om IS-återvändare, drygt 2 100 tecken.  
• SR:s nyheter är kortfattade, i typfallet cirka 400 tecken, men läsarna får också en utrikeskrönika från Ukraina på drygt 2 400 tecken. 
• Norska NRK toppar med en artikel om kollektivtrafik, 6 500 tecken. 
• Danska DR toppar med en så kallad ”liveblog” med ett flöde av kortare nyheter. Högt lyft är en artikel om migrantarbetare, drygt 4 700 tecken. 
• Färiska Kringvarp toppar med en nyhet om löner i vården, drygt 1 100 tecken. Merparten av Kringvarps artiklar håller sig i ett längdformat som påminner om ÅRTV:s, men en egen tv-satsning ägnas 7 400 tecken.  
• Isländska RUV toppar med en nyhet om jordbävningar, drygt 1 500 tecken, samt lyfter en artikel om klimatmötet i Dubai, drygt 2 600 tecken.  

Gör gärna om spaningen, den som vill. Det går nog inte att komma till någon annan slutsats än att ÅRTV hör till det återhållsamma gänget i fråga om text på webben.  

Men också ÅRTV behöver möjligheten att nyttja text, annars riskerar åländsk public service att sakta men säkert dö sotdöden, att allt mer fjärmas från den verklighet där publiken rör sig ett digitalt medielandskap där text, bild och ljud ofta flyter ihop. Det vore i så fall också en förlust av mångfald.  

Medieavgiften som finansierar public service är obligatorisk, och därför har ålänningarna rätt att förvänta sig att vi vinnlägger oss om att så kostnadseffektivt som möjligt nå ut till så många som möjligt.

Fredrik Sonck 
vd ÅRTV