Translate this page

This is a service provided by Google Translate. Please note that by using it, Ålands Radio och TV cannot guarantee the accuracy of the translation.

Ålands Radio skriver

Klockan är halv sju på morgonen. Gunilla och Erik kör tystlåtna över det dimhöljda vattnet utanför Eckerö efter en signal från sjöräddningsstationen, som inte gett dem mera att gå på än platsen signalen kommit ifrån, ett par hundra meter norr om Tödding.

’Här syns inte mycket’ säger Erik, sin muntra natur trogen. Gunilla svarar honom inte. Hon hann inte dricka något kaffe, och den ruggiga kylan skär in i hennes märg. Dessutom är det hennes andra år i tjänst som volontär för sjöräddningen. Känslan av engagemang har tyvärr kommit att slockna, men sällskapet utgör samtidigt hennes enda möjlighet till socialisering, sedan maken dog och barnen flyttade till Malmö och Jyväskylä. Dessutom har hon sett sceneriet förut, färdats över dessa vatten hundra gånger om. Det finns ingenting att säga.

’Jag har varit här ute en del med familjen. Signilskär är underbart på sommaren, men just idag skulle jag inte ge mig ut för allt i världen.’ Erik kan bara inte låta bli att dra upp sin familj vid varje tillfälle, så Gunilla försöker styra samtalet åt ett annat håll:

’Vad är det för tok som är här ute så tidigt på morgonen tror du?’

’De är i alla fall inte ute för det fina vädrets skull, men— vad är det där?’

I den solbelysta dimman glimmar en liten skogsbeklädd ö. Erik tar till orda igen:

’Här ska det väl inte finnas någon ö?’

’Nä, det ska det inte.’

’Men koordinaterna stämmer. Signalen kom härifrån.’

Gunilla kan inte förstå hur en ö bara kan dyka upp ur ingenting. En bebodd ö, vad det verkar; de närmar sig en grå och nedgången brygga. Men ingen båt syns till. Erik stänger av motorn, knäpper av sig flytvästen och gör sig redo att hoppa i land när Gunilla lägger märke till en träbjälke längre inåt land, och det som spikats fast på den: en uppochnervänd svan. Ljudet av knarrande trä som följs av ett brak drar hennes uppmärksamhet åt Erik, som fastnat med foten i den murkna bryggan.

’Gunilla!’

Hon hjälper upp Erik, som pustar och drar handen genom det blonda, smått silversprängda håret:

’Vi får säga till dem om den här bryggan alltså, det är ju livsfarligt,’ säger han, och hans hand lämnar röda spår bland hårstråna av guld och silver. De lägger förband på såren och fortsätter inåt mot ön, genom de mörka blåbärsrisen.

Du bestämmer hur historien fortsätter!

Mejla in fortsättningen till varldensbarn@alandsradio.ax.