I förslaget till förordning framgår att en gränsbevakare som inte kan svenska kan placeras på Åland i upp till ett halvår åt gången. Därmed löser inrikesministeriet problemet med att hitta svenskspråkiga gränsbevakare vid extraordinära händelser, som under pandemin. Men när covidreglerna var som hårdast ansträngde sig Gränsbevakningen ändå för att hitta personal som behärskade svenska (och lyckades också många gånger med det). Den nya förordningen skulle göra det onödigt att ens försöka följa självstyrelselagen.

Förslaget innehåller också en del förvånande skrivningar, som "Gränsbevakningsväsendet är en militär organisation och kan inte rekrytera nödvändig personal på den öppna arbetsmarknaden". En lite förvånande slutsats från inrikesministeriet – dels eftersom det i så fall skulle vara försvarsministeriet som författade förordningar om Gränsbevakningen, dels eftersom det så fall skulle kollidera med demilitariseringen av Åland.

Vicelantrådet Harry Jansson är kritisk.

Fotnot: Gränsbevakningsväsendet kan enligt territorialövervakningslagen överföras från inrikes- till försvarsministeriet "i extraordinära situationer", och sedan bistå militär och polis – i princip även i rena stridshandlingar. Men det har aldrig skett, och handlar i första hand om ett försvar mot gråzons-, eller hybridangrepp (något regeringen på sistone velat stärka skyddet mot, se bl a RP 56/2017 och RP 201/2017). I fredstid är Gränsbevakningsväsendet en civil myndighet, och räknas till landets säkerhetsmyndigheter.